Igår var vi och besökte min morbror som är 85 år och lever ensam i en lägenhet. Trots att han har många nära släktingar så är det inte ofta han har besök. Man ser hur glad han blir när man kommer och lika ledsen när man åker. Man tänker att man måste försöka hälsa på oftare, men man vet hur det blir. Man är så inne i sitt. Men delade man upp det mellan alla släktingar så skulle det inte bli så sällan. I år ska vi fösöka besöka honom oftare.